Johanna

Wow, ny blogg.
Orkar inte plåga hjärnan med mer tankar.
Kan inte lägga ut det på bilddagboken, måste ju lägga till bilder och höra folks ord som
"finns här gumman" " jag förstår"
Yeah, right!
Mina tankar ska hamna någonstans, och det är just här dom ska landa.

Mitt liv är nästan till perfekt.
Underbara vänner, härlig familj, bortskämd (som om det vore bra)
och så har jag världens underbaraste och bästa pojkvän, när han känner för det.
Varit tilsammans i 9 månader och 3 veckor on en dag. 10 månader den 16:e
1 år i april, kmr vi nå ända dit..stor fråga!
Du bryr dig om mig som ingen annan gör. Du håller mig som ingen annan klarar av.
Du är nästan min sagoprins, nästan den perfekt pojkvännen för mig...

Jag har vissa gånger kännt att det inte är du och jag, kännt på mig att det ska ta slut.
Jag har varit nära mer än två tre gånger att dumpa dig, varför..vet jag inte.
Du är percis som jag vill ha dig, när vi är ensamma hemma hos dig eller mig.
När jag möter dig i skolan, fruktar jag det.
Du slås, du är arg, kallar mig dumma saker och retar mig.
Men varför om du påstår att du älskar mig?
Hatar att vi går på samma skola. Vill inte se dig där alls, för då hade vi inte haft dessa "problem".
Men jag kan ändå inte sluta ringa dig på våra raster och fråga vart du är.
När slutar det vara så här? När kommer du börja se mig likadant i skolan som hemma?
Jag begär inte att du ska gämt gå och hålla om mig eller kyssa mig varannan minut.
Jag begär att du ska se mig, som du tycker jag är. Säger du att du älskar mig..visa mig det överallt då.
Btw baby, jag är INTE tråkig!


Johanna